Vigda i Gillesnuole 1805 7 Juli Måns Jonsson i Gran och Ulrika Larsdotter ifrån Umbyn.
Den 7 juli 1805 var Karl-Erik Laestadius i Gillesnuole där han beskriver följande händelser: På morgonen fick jag besök av en ung lapp som samma dag skulle vara brudgumme: han ville att jag skulle pudra honom. Jag svarte att som jag ej brukade puder själv, så kunde jag ej heller betjäna andra därmed. I stället övertalte jag honom att nyttja en krans av löv och blommor, den jag bant ihop, och såväl han som de andra tycktes anse denna prydnad för rätt artig. För övrigt hade såväl han som bruden blåa Lappska klädeskjortlar med bälten överallt besatta med förgylt silverbjäfs varmed de även överflödigt hade prytt sina kläder i barmen. Bruden hade sitt huvud mjölat i stället för pudrat, en silverkrona, vars basis ehuru den föga syntes vara näver, på vilken de fästat silvermaljor. Det unga paret var ganska fritt och hyggligt och vigdes i kyrkan. Jag bjöds sedan till bröllopet av det unga paret och infant mig därvid. De hade utbrett ute på marken ett stort ylle täcke. På detsamma framsattes utan fat kokat torrt kött, ty färskt bruka de ej denna tiden, färsk renost kokad i samma spad som köttet, kokad torr fisk, även okokat torrt kött och fisk, renmjölk, köttspad och flott av köttet uti koppar av träd placerad här och där mellan mathoparna: Hela täcket såg ut som ett matfat. Gästerna satte sig på marken kring täcket och jag fick min plats på en liten spann eller kista vid sidan av brudgummen. Den som kokat maten, vilken syssla hör karlarna till, började nu läsa till bords och uppraflade bordsläxorna så fort att det föga var mig möjligt höra något vad han sade. Sedan började måltiden och jag såg med stor förundran, huru de doppade kött, ost och fisk uti det härskna flottet och stundom satte flottskålarna till munnen och drucko. Jag hade dock ej tålamod att sitta länge, utan sedan jag ätit lite kött och något mjölk lämnade jag sällskapet med förmaning att hålla sig nyktra, ty jag såg att brännvin flitigt bjöds i kring i små silver koppar än av den ene och än av den andra, ty var och en gäst för mat med sig till bröllopet som dock gemensamt anrättas och överskottet delas sedan bittals lika åt alla. På min förmaning svartes ett allmänt ja, men det dröjde ej länge förr än jag i skogen, där jag spatserade, fick höra dem göjka eller sjunga på deras nationella vis, och denna sång föreföll mig övermåttan brutal... Jag tänkte där jag gick: detta lär vara maken till den sång, vilken Schultzenheim berättade mig att Ourang-outang plägade sjunga efter slutad måltid. När jag kom tillbaka från min promenad, voro flere så överlastade att de kröpo på fyra fötter.
Herdaminne över släkten Laestadius. Per Boreman Från Bygd och Vildmark 1943, sid 68-70.

Gift 1805-07-07 i Sorsele med
Ulrika Larsdotter, född 1780-07-02 i Umbyn, Lycksele. Skattlapp i Gran Saxnäs, Sorsele.

Barn:
Lars Månsson, född 1806-11-03, död 1889-03-05
Kristina Månsdotter, född 1812-02-02
Anna Katarina Månsdotter, född 1817-09-01, död 1901-01-15